Äntligen framme
För cirka nio månader sedan bokade vi resan. Ni vet, Resan. Den resan man ser fram emot så mycket, men som är så långt fram i tiden att det känns meningslöst att ens börja längta efter den. Istället skänker du Resan en tanke med jämna mellanrum, drömmer dig bort lite, men glömmer den sedan igen för att åter ta fram den tanken ett par veckor senare. Sedan, helt plötsligt, så bär det iväg. Och där är vi nu! Imorse åkte vi från ett mulet Stockholm, bara för att landa i ett soligt Antalya.
Värmen är underbar, det grönskar och det blommar. Finns liksom ingenting som slår den härliga känslan av att vara utomlands. Barnen lyser upp och de får spring i benen som aldrig förr. Kanske lite väl mycket spring emellanåt, men det är ju semester. Den semestern som vi längtat så länge på.
Nio månader alltså. Inte så fasligt lång tid, som man kan tro.